Förresten fick jag se bebisen för 1,5 vecka sen efter ett litet besök på akuten pga misstänkt njurstensanfall. Mycket kan man säga om njursten (har haft det förut också) men jag har nog aldrig varit med om njursten som lett till något så bra som att få smygkika på sin lilla kotte i förväg. I like!

Allt såg jättebra ut och det lilla hjärtat slog så fint som bara ett litet barns hjärta kan! ♥

Tänkte bara kika en och droppa en liten (ca 6cm) men väldigt underbar nyhet.

Om allt går som det ska så kommer Harry att bli storebror lagom till sin 2-årsdag i höst.

Kanske blir jag en bättre bloggerska lite längre fram. Just nu är det himla mycket med att jobba heltid och försöka få ihop vardagen med dagis-lämning och hämtning, middagslagande, läggning, lekning etc. Samtidigt är jag heeeeeelt slut av denna graviditet. Har mått illa sen v.6 och mår fortfarande illa varje morgon och tröttheten verkar aldrig riktigt släppa den heller. Förmodligen för att jag jobbar så mycket som jag faktiskt gör. Men det är bara i ca 4-5 månader till och sedan får jag vara hemma med min underbara Harry igen. Och hans lilla bror eller syster. Kan inte skriva hur mycket jag längtar.

Kommer försöka att bli bättre på att blogga i alla fall. Det är ett himla bra sätt att skriva ner och komma ihåg saker under graviditeten och första tiden hemma. Jag är säker på att Harry kommer att bli världens bästa storebror, så snäll som han är!

Till Harry. Och mig. 

Idag är det den 15 januari 2012. Det betyder att du redan om 10 dagar blir 15 månader. FEMTON månader! Vart tog tiden vägen? Under graviditeten och som nyförlöst mamma får man hela tiden höra om hur viktigt det är att man "tar tillvara på spädbarnstiden" för att "tiden går så fort" och "man får den aldrig igen"... Och hur mycket man än försöker ta tillvara på den, så springer den ifrån en ändå.. Alldeles för fort.
Man kan aldrig någonsin förstå vad dessa ovanstående meningar betyder, förrän man själv sitter där med en 1 åring. När man sitter där och funderar på vart man varit det senaste året och funderar på om det ändå inte bara var ett par veckor sedan man låg där och födde barn.

Hur som helst. Harry har ända sedan födseln varit en extreeemt snäll unge. Han var aldrig någon skrikbebis och kunde redan från någon veckas ålder, ligga flera timmar på golvet och roa sig själv utan problem. Vi har aldrig behövt gå runt och vagga honom för att få honom lugn eller för att få honom att sova. Han är istället en väldigt trygg unge i sig själv förmodar jag. Det beror nog på någon blandning av hans personlighet och på oss som föräldrar. Det är svårt att i ett blogginlägg förklara ens uppfostringsteorier, men vi har liksom aldrig varit varken särskilt hispliga eller hysteriska angående Harry och det han gör.

Harry har varit tidig med det mesta när det gäller utvecklingen. Vid ca 2,5 veckors ålder log han för första gången och har sedan dess varit den gladaste ungen jag någonsin träffat (och det verkar många tycka). Vid  fyra veckors ålder, vände han sig från mage till rygg första gången och det är faktiskt en riktig bedrift. Han vet vad han vill den ungen, och redan då visste han att det inte var att ligga på mage och lata sig.

Vid 5 månaders ålder lärde han sig att krypa och ca 6,5 månad gammal ställde han sig upp på egen hand första gången. Sen hände något, och han blev en liten fegis som trots att han ALLTID stod upp, inte vågade släppa taget och gå förrän vid 9,5 månaders ålder. Men då dröjde det inte alls länge förrän han fattade det där med gången helt och vid 10,5 månaders ålder kröp han i princip aldrig längre.

Full fart är Harrys melodi och när det gäller pratet så är det en hel del ord som kommer från hans lilla mun nu för tiden. Vid 14,5 månaders ålder säger Harry bland annat Memme/mamma och Bappa/pappa, katt, nej, kacka (kaka från början men numer ett ord för allt ätbart som är gott) ja, ooooj, ditta/titta, dä (vilka han sätter ihop till tvåordsmeningar som titta dä!). Han säger även blä och vet precis hur en katt låter och kan härma det.

Vi firade som vanligt nyår i Jämtland och Harry sa inte ett pip i bilen påväg upp. Det är alltså 60 mil i en fullpackad bil på en massa småvägar. Det tar ett tag, men det är väl ingenting för min duktiga unge! Han har också fått 4 kindtänder den senaste månaden så nu kan han stoltera med hela 12 tänder i den lilla käften. Tur han inte bits.

I tisdags började vi en "intensiv-inskolning" på dagis. Med det menar jag att de har börjat med att inskolningen bara pågår i 3 dagar och man är då med barnet på dagis hela dagarna. Jag tyckte att det gick bra! Harry är en väldigt utåtriktad kille som trots att han inte ens är 15 månader, lätt kan visa vad han vill. En av inskolningsdagarna lyckades han till exempel visa för en fröken att han var törstig så att hon fixade vatten åt honom och så.

Även om det känns väldigt jobbigt att ha honom på dagis så tror jag att det kommer att vara himla roligt för honom. Han får massor av barn att leka med, ett par timmar i veckan liksom. Eftersom jag är arbetssökande för tillfället så är han ju bara på dagis 15 timmar i veckan och det tycker jag är alldeles perfekt!

I fredags var han där första dagen själv och han hade ätit mycket mat och dagen till ära hade det även serverats chokladpudding till efterätt vilket den lille sockersöte pojken såklart vräkte i sig av. Han åt i alla fall så pass mycket att han var brun i hela näsborrarna och doftade sött av choklad i hela huvudet. Fröken som vi pratade mest med när vi hämtade honom sa att han visade bestämt att han iiiinte gillar att bli torkad runt munnen efter maten, haha. Jag sa att det bara var att torka honom ändå, för han är van vid det vare sig han gillar det eller inte. Men hon sa att hon inte hade velat bli osams med honom redan första dagen genom att reta upp honom med en tvättlapp i nyllet. Och det är ju rätt förståeligt! På vilan hade det tagit ca 30 sekunder innan han somnat och så sov han i ca 1 timme. Härligt!

Hoppas att det går lika bra imorgon när han varit hemma i ett par dagar. Hoppas att han inte kommit ur fas liksom.

Det här blev ett långt inlägg och jag har ändå inte skrivit allt som jag velat. Jag skriver det mest för min skull och kanske för Harrys. Om han någon gång vill veta saker om sina småbarnsår liksom. Man vet aldrig. Men jag vill gärna ha så mycket som möjligt i text, för att kunna gå tillbaka, och läsa om hur underbart det var.

Jag har tänkt mycket på att jag inte vill att det ska vara för lång tid mellan barn 1 och barn 2. Det vill säga, att jag inte vill att Harry ska vara väldigt mycket äldre än sitt småsyskon. Samtidigt vill jag mest gärna jobba lite innan nästa barn och det finns många drömmar jag har som jag måste få fundera på lite mer innan det är dags. Vad man än säger så offrar man en hel del genom att skaffa ett barn. När man skaffar barn nummer två offrar man ännu mer. Eller offrar är fel ord för man får så himla mycket mer än det man "offrar". Men man begränsar sig. Och om man vet vad man vill i livet, så är det ju bara att köra på. Men om man är som mig och velar fram och tillbaka, brottandes med den ständiga ångesten om vad man ska bli när man blir stor. Då är det ingen vits med att skaffa ett till barn. Inte förrän man bestämt sig helt och hållet. Och man vet vad man ska göra de närmsta 10 åren av sitt liv. Samtidigt som en del av mig skriker efter ett litet lillasyskon till Harry, så säger en del att det får vänta. Så det får helt enkelt vänta. I alla fall tills alla delar är överens.

Ordbajs.

Hade skrivit skitlångt men det försvann. Alltid lika surt, men jag är trött så har inte riktigt tid att sura. Här kommer lite bilder på vår nya lägenhet istället.

Den här synen möts man av när man öppnar vår ytterdörr

Kök

Vardagsrum

Sovrum

Harrys rum (sämre bild, tagenmed mobilen på kvällen)

"kontor/hobby/alli-allo-rum"

Jag har tydligen oanade talanger i tårtbakande. Jag har alltså levt i 23 år utan att veta om dessa. Sjukt!

I lördags gjorde jag min första tårtbotten någonsin (med hjälp av bästa Jenny!) och igår gjorde jag en superbra födelsedagstårta till mitt lilla födelsedagsbarn. Jag är löjligt nöjd! Man kan inte tro att det är en nybörjartårta och att denna nybörjare aldrig ens sett sugarpaste innan jag gjorde Harrys tårtor.

För de som inte vet vem den lilla figuren på tårtan är, så kan jag tala om att han heter Iggle Piggle och är med i ett barnprogram som heter I drömmarnas trädgård. Harry älskar det programmet och lilla herr Iggle Piggle är hans favorit av alla! Såklart mamman gör en sådan tårta då. Ja men det är klart.

(bilderna på riktiga IgglePiggle är lånade från google) 

För ett år sedan var du ett litet, litet, nyfött knyte. 3400g och 48cm lång. Jag visste inte ens hur jag skulle hålla dig riktigt, då du kändes så ömtålig. Du var den finaste bebisen jag någonsin sett och jag var så himla himla glad att just jag fått just dig 

Nykläckt och hemkommen samma dag. 

3 dagar. (Och storlek 50 på kläder är lite för stort.) 

3 dagar gammal i morfars famn. 

Nybadad, 2,5 veckor gammal. 

1 mån 

2 mån 

3 mån  

(3,5 mån) 

4 mån 

5 mån 

6 mån 

7 mån 

8 mån 

 9 mån 

(9,5 mån) 

10 mån 

11 mån 

12 mån    

Tänk att du nu är ett helt år. Ett helt jävla år! Heeeeelt otroligt! Från och med imorgon är du över ett år till och med och det känns helt sjukt. Det känns som att det nyss var en alla hjärtans dag och vi fick veta att du var påväg. Alla barnmorskebesök, mammaklädsinköp, sparkar i magen och sammandragningar känns som igår. Typ. Faktiskt. Men igår, för ett år sedan tog vi med oss en BB-väska och reste till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den resan förändrade allt och med oss hem hade vi dig. Världens mest underbara, glada, perfekta unge och den bästa och viktigaste resan i livet hade börjat. Vi hade blivit föräldrar. Föräldrar till just dig och det är vi så jävla stolta över. Över dig alltså och över att just vi har dig. Vi älskar dig trots att du ibland är sur och trött. Trots att du gillar att plocka bort allt som är under skötbordet och slänga det i badkaret, att du gillar att slå på våra datorer, hälla ut kattens mat och äta den. Till och med när du hittat kattlådan och kletat kattbajs i håret. Vi älskar dig så otroligt mycket, Harry.Ingen är som du, och du gör världen till en så mycket bättre plats. Tack! Tack för att du valde att komma till oss. Tack för att vi fick bli dina föräldrar. Och Harry, tack för att du är du. 

Här får ni lite bilder på den senaste månadens gounge. Jag vet inte när ni fick det sist, eller när ni kommer få det. Så njuuut. Vacker som en daaaaaaaaag!

(Det är Harry på alla bilder. Lilla Nova är med på ett par bilder sen när hon var här och lekte med oss en dag och Harry visade henne "sina" burkar i köket osv. Haha.) 

Igår hände någonting otäckt. Som ni säkert förstått så har vi haft alla möjliga problem med bilen på sistone. Dels för att vi bara har någon obotlig form av extrem otur när det gäller det mesta (framför allt allt som har med teknik att göra) men också för att bilens förre ägare inte verkar brytt sig speciellt mycket om varken bilar eller andra människor.

Jag kan ju ingenting om bilar, men det är någonting som jag inte vet vad det heter som är utslitet eller något på grund av att tidigare nämnda snubbe kört med fel olja i bilen. Samtidigt ljög de för oss och sa att kamremmen nyligen var bytt, vilket den inte alls är. (Det enda kravet vi hade på ny bil var att kamremmen skulle vara bytt så att vi slapp göra det då det är skitdyrt).

Igår var vi hur som helst påväg till Surahammar för att gosa med min vän Pias nyfödda lilla Emil och till Västerås för att gratta Vide som fyller 1 år idag. När jag kört några kilometer på E18 hör jag dock hur det smäller till och jag ser tjock rök välla ut från motorhuvden samtidigt som det börjar lukta bränt. Framför mig ser jag alla tidningsrubriker man sett genom åren om hur bilar plötsligt börjar brinna och hur människor inte hunnit få ut sina barn ur bilarna. Jag kör åt sidan och stannar DIREKT. Sen kastar mig ut, utan att ens se mig om bakåt i trafiken, jag bokstavligen springer runt bilen och sliter upp dörren där Harry sitter. Eftersom jag kört så långt åt sidan i vägen, så är räcket i vägen för att jag ska kunna få upp dörren helt och jag känner verkligen hur hjärtat stannar av rädsla. Jag öppnar dörren så mycket det går och lyckas på något sätt slita ut Harry på några sekunder och springa bort från bilen IFALL. Man vet aldrig. I sådana ögonblick tar man det säkra före det osäkra. TÄNK OM bilen skulle börja brinna. TÄNK OM.

Så fort jag återhämtat mig från de första sekundernas chock stannar en bil framför min och ut kommer två herrar. De kommer fram till mig och frågar ifall vi är okej och så tittar de på bilen och konstaterar att det inte är någon fara. Det är "bara" generatorn och drivremmen som pajat/gått av.

Den ena av männen går till min baklucka och hämtar min varningstriangel och går och sätter ut den och de frågar om jag vet vart jag ska ringa osv. Jag förmodar att de såg på mig hur skärrad jag var.

Jag är så himla glad att det finns människor som dessa! De stannade bara några sekunder efter att jag stannat och de sa:

-"Vi såg att det rykte som bara den och att du SPRANG runt bilen så vi förstod att du hade barn med dig. Det är klart att vi stannar. Nu var det ingen fara och du hade "bara" ett barn. Men TÄNK OM det hade varit så att bilen började brinna och att du hade haft kanske 3 barn med dig. Som du inte bara ska få ut ur bilen utan också lyckas hålla fast längs en hårt trafikerad väg med 120km/h som hastighetsbegränsning. Det är klart vi måste stanna!"

Tänk att det finns så fina människor. Jag skulle vilja ge dem en miljon dagens rosor! Jag är så glad att de stannade. Jag behövde verkligen det. Mina tankar var fortfarande fast vid det där "tänk om".. TÄNK OM det hade varit värre.

Jag ringde pappa som fick smsa nummer till assistanskåren. Där svarade en jättetrevlig kille och jag berättade vad som hänt och att jag har en biltrygg-försäkring som gör att jag har rätt till gratis bärgning. Han säger då att jag egentligen måste ringa försäkringsbolaget så att det i så fall är DE som lägger ordern men när jag förklarat att jag står med en 11-månaders på armen och med jättelite batteri i telefonen är han en ängel och säger att HAN ringer dom så att de lägger ordern. Det är väl också att vara en snäll medmänniska? En stund senare ringer han upp och förklarar att Insplanet har något avtal med Falck så att jag måste bärgas som dom om jag ska få det gratis. Han säger att han kan vara hos mig om 10 min men att jag då måste betala självrisken på 1500kr och det är ju lite sådär när man har en försäkring som ska täcka det. Precis när han ska ge mig numret till den andra bärgaren så avbryts samtalet. SURT! Men eftersom han var en sån trevlig och fin medmänniska så smsade han numret till mig.

Precis i det här ögonblicket stannar bil nummer 2. I Denna är en man och en kvinna (och någon i baksätet också som jag knappt reflekterade över då jag fortfarande var så uppe i varv). Jag förklarade vad som hade hänt och att jag hade fått hjälp men att de väldigt gärna kunde få hålla i Harry medan jag ringde bärgare nummer 2. (Det är JÄÄÄVLIGT tungt att stå och hålla fast en unge på 10,3kg en längre stund och samtidigt leta nummer och ringa och sådant. ) Så den här mannen står och håller i Harry och värmer hans händer och gungar honom medan jag ringer upp bärgare nummer 2 som är påväg för att laga en punktering innan han kan komma till mig.

Jag vill gärna ge en miljon rosor till dessa fina människor också! TAAACK! Det var guld värt.

När jag fått tag på bärgaren och vet att han kommer att komma tidigast en halvtimme senare kommer jag på att jag kan ringa Harrys farmor som lite tillfälligt har lånat en bil av Harrys farfar som är uppe i Jämtland (det sämsta med att bo där man inte känner så många, är att det inte är så många som kan komma till undsättning när det händer saker).

Jag ringer min fina svärmor som kastar sig i bilen och kommer för att hämta Harry. Vi sprang in och satte oss i bilen en sväng i väntan på hjälp eftersom jag började få kramp i armarna av att stå ute och hålla i Harry. Men det skulle jag inte gjort. Det var ta mej fan inte en enda jävel som varken saktade in eller bytte till den yttre filen så alla blåste förbi skitnära i 120km/h så att det kändes som att hela bilen skulle blåsa iväg av trycket. Det kändes inte alls tryggt. Så vi tittade bakåt och sprang ut ur bilen igen och ställde oss vid sidan så att man såg trafiken istället. Det kändes mycket bättre.

När vi kommit ut igen stannade bil nr 3. Det var en engeskreggad bil med en man och en liten tös runt 10 år som säkert var hans dotter. Han förklarade att jag hade fått hjälp redan och han sa att han var mekaniker och att det var därför han stannade. Han kunde ju dock inte göra mer än vi redan gjort (konstatera vad som var fel) så han fick köra vidare. MEN återigen.. Är det inte guld att han stannade och brydde sig? Ville hjälpa mig där jag stod helt vilsen med min lilla son på armen. Rosor rosor!

Bil nr 4 stannade inte alls långt senare och ut ur den kom en engelsktalande kines och frågade efter vägen till Uppsala. Vi stod då på E18 från Enköping till Västerås så han körde åt alldeles fel håll. När jag förklarat att han var tvungen att ta nästa avfart och köra över och ner så att han kom åt rätt håll och så vidare så tackade han och var påväg därifrån varpå han i all hast frågade "is something wrong with your car?" Jag drar slutsatsen att det i Kina (Och Uppsala?) kanske inte alls är så konstigt att det står en tjej och liten unge längs en motorväg med en varningstriangel utsatt. Kanske inte? Haha, rolig snubbe. Hoppas han hittade fram.

Efter en stund kom svärmor och vi lyckades plocka ur bilbarnstolen från min bil och in i hennes lagom tills bärgarn kom. Vilken tur att jag ringe efter henne förresten. Det hade nog blivit ett jävla meck att få in bilbarnstolen rätt i bärgningsbilen.

I alla fall kom vi tillbaka till Enköping. Både jag och bilen (som just nu står på en kundparkering på Volvo). Det blev varken bebissnosande och eller barnkalas för vår del. Bara en jävla massa träningsvärk i armarna efter att stått och hållt i Harry i en timme.

Allting kanske låter jättetöntigt såhär på bloggen men det känns nästan som att jag fortfarande är chockad över händelsen. Jag behöver liksom skriva den. Nu var det inte någon fara, men tänk om? Nästa gång kanske det är det? Kommer jag att hinna få ut Harry tillräckligt fort då? Vad gör jag? Paniken jag kände när jag såg all rök och kände att det luktade bränt är obeskrivlig och likaså känslan av att inte få upp Harrys dörr helt. Innan man vet vad som är fel, måste man utgå ifrån att det är på riktigt allvar. Man kan inte chansa. Det finns inte tid att chansa om det skulle vara riktigt på allvar med en brand.

Igår kväll kramade jag min lilla pojke extra mycket. Det finns ingenting i hela världen som betyder så mycket för mig som du gör Harry. Du är oersättlig och inte på något sätt jämförlig med en bil. Åt helvete med bilen, jag har ju dig!

(På eftermiddagen igår fick vi även bogsera svärmors bil vilket vi också gjort en sväng idag. Men det är en annan story. Vår familj ska nog inte ha bil)